"Tjejer bajsar inte"

Alltså detta uttryck har stört mig i alla år. Jag vet inte hur det är i grundskolan nu för tiden, men när jag var yngre hörde man detta allt för ofta, och för en ung kvinna som hade ont, fick krampattacker och konstant var oroad över var närmsta toalett var satte det igång ännu mer ångest. Ingen fick ju veta att jag hade diarré, för jag som tjej skulle ju inte bajsa.

Även nu när jag blivit "vuxen" har jag fått inpräntat att kvinnor skall ICKE prata om varken blod eller annat som kommer ut ur den delen av kroppen.

Men med risk för att vara äcklig - VI MÅSTE PRATA OM BAJS OCH MENS.

Okej, jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte är särskilt attraktivt med en människa som bajsar. Oavsett om du är man eller kvinna, eller ingendera. Men jag har då aldrig hört någon påstå att killar aldrig bajsar, utan snarare hejarop och skratt när ämnet män-som-bajsar tas upp.

Ett annat härligt påstående är ju att tjejers bajs luktar rosor. Jag kan ärligt säga att jag aldrig, när jag gått in på en toalett efter en annan dame, har känt doften av rosor. Aldrig. Inte på något vis mer rosendoftande än när en annan har gjort nummer två.

Många unga tjejer lider av magproblem och ångest. 1 av 10 som är födda med livmoder lider av sjukdomen Endometrios med symptom som extrema (!!) smärtor både under och mellan menstruationer, illamående, samt opålitliga magar som när som helst kan sätta igång. Även detta är i många fall fruktansvärt smärtsamt. Jag blev själv sjuk när jag gick i högstadiet och kommer väl ihåg hur det är att ha extrema menssmärtor samtidigt som man sitter med diarré - på en skoltoalett. För det första är man livrädd att ens gå ut från klassrummet. De andra kan ju förstå vad som ska hända! De har säkert sett att jag tagit mig för magen, och nu kommer de förstå att jag BAJSAR! Herregud, tänk om de dessutom sett bindorna i min väska och fattar att jag dessutom har MENS?!

Flera av mina kvinnliga bekanta har berättat om hur de inte kunnat göra nummer två på flera dagar, eftersom de hela tiden haft sällskap av sin nya pojkvän (har aldrig hört samma problematik från kvinnor i förhållande med andra kvinnor, konstigt nog..), och då kan man ju inte bajsa?!

Jag respekterar att detta är känsliga ämnen. Men nu får det räcka med allt hyschande.

Endmoetrios - en extremt vanlig sjukdom bland personer födda med livmoder- är knappt erkänd. I många fall är sjukdomen handikappande. Det är väldigt vanligt att man inte kan studera när det är som värst, än mindre leva ett normalt liv. Många av oss med endometrios kan inte arbeta. Man är fånge i sin egen kropp, men faktumet att det är "äckligt" är tydligen mer betydande än smärtan som får dig att kallsvettas, skrika och gråta. Så berätta inte för någon att du har bajsat, och blöder, även om du fortfarande dryper av svett och torkar tårarna. För det är ju äckligt med bajs och mens.

Alla med Endometrios lider inte av symptomen utöver menstruationsperioder. Men många av oss har andra kroniska magproblem också.

En väldigt vanlig slaskdiagnos som slängs ut till höger och vänster är IBS. IBS kan vara allt från att man har ont och diarré/är förstoppad en gång i månaden, till att man har smärtor, "orolig" (jag tror ni fattat nu) mage och illamående varje dag. Detta gör även denna sjukdom extremt oklar och svårbehandlad, samtidigt som jag har väldigt svårt att tro att den "duger" för att bli sjukskriven.

Jag är fullt övertygad om att anledningen till att inte forskningen om Endometrios har kommit längre är att det är en sjukdom som handlar om mens. För man ska ju inte prata om mens! Det är äckligt, och det är säkert inte så illa som du säger - det är väl bara lite mensvärk?

Det finns orimligt många läkare i Sverige som inte ens VET vad Endometrios är. Alltså, hör ni?! (läs: läser ni) Utbildade läkare vet inte vad en sjukdom som 10% av världens kvinnor lider av!!

För den handlar ju om mens, och det är äckligt. Blä.

Jag låg för två år sedan inne på Sahlgrenskas gynakut i tre dygn pga blodförlust. Min mens gjorde så att jag höll på att förblöda, och jag var bara några få enheter från att få blodtransfusion. Några år tidigare hände samma grej, men då blev jag hemskickad från vårdcentralen med järntabletter och de peppande orden "du är ung - du har säkert ett bra hjärta". När jag sedan låg där på Sahlgrenska och berättade om förra gången jag fick dessa extrema blödningar, och hur lågt mitt blodvärde var då, konstaterade sjuksköterskan att jag den gången legat under gränsen för att få blod.

Men ingen sa någonting. Inte första gången det hände, och inte andra. Man fixade bara problemet - dvs såg till att jag inte förblödde - sen skickades jag hem utan någon uppföljning över huvud taget, än mindre tips om att prata med läkare om eventuell Endometrios, som dessa extrema blödningar - och extrema smärtor - mycket väl tyder på.

Nej, nu räcker det.

Jag är en kvinna som lider av kronisk smärta, och minns inte sist jag gick en dag utan att ha ont. Min vardag består av illamående, mardrömmar varenda natt, lågt blodvärde, panikångest och ständig oro för vad som komma skall. Jag har i 10 år haft perioder med extrema kramper och diarréer.
När jag går in i en byggnad tittar jag direkt vart toaletten är. Den vanan har hängt med i 10 år, sedan jag blev sjuk. För när som helst kan helvetet sätta igång.

Min mage styr mitt liv.