Tillbaka på toalettgolvet

Nu ligger jag här igen. I fosterställning, kvidandes, som så många gånger förr. Jag har så ont att jag skakar och mår så illa att jag gråter. Det känns som mensvärk men jag blöder inte utan det är bara smärta. Smärtan löper från halsen ända ner till knäna och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Så jag ligger här, på en handduk, tills min mage exploderar, jag kräks eller jag sommar. Själv hoppas jag på altarnativ tre.

Att kvävas varje dag.

Just nu är varje andetag en kamp. Varenda andetag är fyllt av ångest och varenda andetag stoppas av ett lock. Trots att jag vet att mitt syreintag är perfekt kan jag inte sluta kriga mot min kropp för det känns som att jag kvävs hela tiden, varje dag. Det är en helt ny form av panikångest som jag inte vet hur jag ska hantera, och min kropp verkar tro att varje andetag är mitt sista. Jag hatar det.

Det spelar ingen roll om jag är ute eller inne, om jag försöker andas ordentligt med magen eller om jag slarvar. I princip varje minut de senaste 10 dagarna har känts som en evighet och den enda gången jag inte tror att jag kvävs är när jag sover. 

Panikångest är någonting jag är väldigt van vid och jag tillsammans med de doktorer och sköterskor jag träffat anser att jag lärt mig hantera det bra genom åren. Jag brukar få höra att jag är väldigt påläst och många tycks inte finna det nödvändigt att gå djupare in på det på grund av att jag ofta är väldigt stark när jag pratar om mina sjukdomar (med undantag för senaste månaden då jag ibland vart så svag att jag inte klarat av att prata). Nu har jag dock äntligen träffat en läkare som verkar vara helt fantastisk och taggad på att faktiskt göra vad som krävs för att hjälpa mig både med mage och psyke. Jag har fått börja om med en ny medicin mot ångest, mycket på grund av att jag mår så dåligt fysiskt nu och har låga blod och järn-värden vilket kan leda till att panikångesten lättare får andrum, och hon ska ha skickat en remiss till en psykolog för KBT-behandling. Tyvärr har jag inte hört någonting från någon psykolog, vilket inte direkt minskar ångesten då jag, som sagt, varje dag andas som att jag håller på att dö. Ibland andas jag så djupt och tungt att jag börjar skaka, men ändå känns det som att jag inte får någon luft.

Jag har haft perioder med den här slags ångesten (utan att förstå att det är ångest) sedan högstadiet men det har aldrig varit på den här nivån och det har alltid gått över efter några dagar. När det kom den här gången så gick det så långt att vi blev beordrade av Sjukvårdsupplysningen att ringa ambulans, i och med att det handlade om andningssvårigheter. Vi (jag och Rasmus) var då i Strömstad och det tog sin tid innan de kom. Jag hade lyckats lugna mig en del innan världens bästa ambulanspersonal anlände och tog prover. De konstaterade att mina värden, förutom blodvärdet som jag redan visste var lågt, var bra. Det var en ny slags panikångest som jag inte kände igen, vilket ledde till att jag trodde att någonting var allvarligt fel och att jag höll på att kvävas. Vi pratade vidare om både mina fysiska och psykiska problem och de verkade nästan lika frustrerade över sjukvårdens sätt att inte kommunicera utanför husens respektive väggar. De tog sig tid och tog detta på allvar och peppade mig att absolut inte ge efter, för så här dåligt får jag bara inte må. De konstaterade också att sådana fall som mina psykiska andingssvårigheter (som blir fyiska) är de svåraste att komma till, för där finns det inga rutiner eller riktlinjer som vid benbrott eller liknande. Trots att de egentligen inte kunde hjälpa mig utöver samtal avslutade de besöket med att övertala mig att jag skulle ringa direkt om det blev värre igen. "Vi jobbar hela natten!". Claes och Marie, alltså. Mina stjärnor!

Trots fantastiska människor som stöttar (familj, ambulanskompisar, vänner) så känner jag mig otroligt ensam och vilsen i min kropp. Många tänker säkert att "ja, men du vet ju att du inte kvävs på riktigt, så sluta få panik nu." Tro mig; det är lättare sagt än gjort. 

Det är inte bara jag som tror att jag kvävs, utan även min kropp tror att jag håller på att dö. Det är en sådan där härlig grej som hänger ihop med panikångest.