Tänk att det kan vara så svårt att svara på en så till synes enkel fråga.
Jag hör hur jag försöker slingra mig igenom något slags svar och blir så jävla trött på mig själv. Svara bara "bra, själv?" på frågan, som en vanlig människa!! Bara gör det.
Men istället svarar jag något i stil med "Heh, ja, allt är ju relativt. Men precis just nu är det helt okej. Själv?"
Tillbaka får jag ett "jo men det är bra", precis som jag själv så gärna hade velat svara. Människan som ställt frågan är en helt fantastisk fin person, och jag vet att hen bryr sig på riktigt. Jag skulle kunna berätta att lovet har spenderats med min underbara familj men i nästan ständig smärta, berättat om provresultat och om det senaste läkarbesöket med min fantastiska läkare. För hen hade det inte spelat någon roll, tror jag.
Jag kanske är för ärlig? Kanske tänker för mycket - som jag så ofta gör.
Det är ju mig det ligger hos, mig det är jobbigt för.
Frågan är så vänlig egentligen, men för mig är den förknippad med ångest.
Varje gång jag får frågan dras allting upp. Jag försöker känna efter hur jag mår just idag, inte hur jag mått igår eller de senaste månaderna. Bara idag. Jag inser att idag har vart lika mycket upp och ner som den senaste veckan - jag har haft väldigt ont, skrattat så jag gråtit, vart väldigt ledsen och väldigt lycklig. Då är det svårt att göra svaret enklare genom att utgå ifrån hur jag mått idag.
Jag har väldigt svårt att tro att jag är ensam om att ha svårt med korta och genuina svar till frågor som handlar om hur en mår. Men just jag råkar ha ett väldigt kasst pokerface. Är jag irriterad över någonting som du gjort så lär du märka det, på samma sätt som du lär märka om jag är väldigt, väldigt glad.
Jag är ärlig, och det är jag stolt över. Men det gör det väldigt svårt för mig att låtsas som att allt är bra när det inte är det.
Därför kan en så vänlig och fin fråga bli svår för mig, när sanningen är alldeles för lång och komplicerad för ett snabbt svar i förbifarten.
Därmed inte sagt att jag inte uppskattar att få frågan.
Jag måste bara jobba på hur jag ska kunna svara utan att överanalysera hur dagen varit. Det är fruktansvärt psykiskt påfrestande att ha ont varje dag, och det går liksom inte över direkt de stunder smärtan eventuellt försvinner. Men idag har jag som sagt skrattat hysteriskt, och jag ska försöka börja svara på frågan utifrån hur mina bästa stunder under dagen varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar