Jag vet att jag borde vara glad. Glad att jag slipper starkare mediciner livet ut, att jag inte behöver göra regelbundna gastroskopiundersökningar i många år framöver. Men jag är allt annat än glad att ännu en gång få höra att "allt ser bra ut". Jag har ont och mår illa varje dag och drömmer mardrömmar varje natt. Utmattad. Hur kan det se bra ut?
Min läkare säger att detta - ur hennes synvinkel som doktor - ger förhoppningar om att det kommer kunna bli bättre. Att detta skov kan gå över. Men hur ska jag kunna tro på det, när jag fortfarande står vilsen med en eventuell endometrios-diagnos och en sjukdom som IBS vilken jag har fått höra från start (fram till min nuvarande läkare) att "jag får lära mig att leva med".
Jag är så trött. Så trött på att inte få vila ut ens när jag sover. Trött på att inte veta, inte kunna planera, eller vara spontan. Veta att vad jag än äter så kommer jag att få ont. Att vara fånge i min egen kropp.
Jag är 23 år och tar varje morgon och kväll fram två apoteket-påsar med medicin. Det är inga konstigheter - minst 7 tabletter med kvällsmaten, varje kväll. Flera av medicinerna är magmedicin i olika former. Men det verkar inte hjälpa. Det känns som att vi testat allt.
Jag är "i vanliga fall" en väldigt glad, social och ganska knäpp dam. Skrattar ofta för högt, ser ut som en galning under tiden, och kan nog tolkas som ganska lättroad. I sociala sammanhang med människor som aldrig träffat mig förr skulle ingen märka att jag var sjuk, det är jag ganska säker på. Jag är stark, och står upp för mig själv och det jag tror på. Detta verkar jag dock få sota för när det gäller vården - när jag mår relativt bra är jag såpass övertygande stark och klarspråkig att jag inte verkar sjuk. Hur väl jag än beskriver hur jag mått så verkar det inte komma fram.
När jag istället är riktigt dålig så kan jag knappt prata, vilket inte heller är någe vidare bra. De senaste vårdbesöken har jag haft någon med mig för att stötta och klargöra. Mamma, storasyster, pappa, dåvarande pojkvän - mina älskade klippor - har fått övertyga. De har suttit där tills läkare och gynekologer har fattat. Det får mig att tänka på de som inte har någon som skyddar dem. Någon - eller i mitt fall några - som stöttar, berättar, stärker, agerar läkare (söker upp möjliga hjälpmedel, sjukdomar, dieter på internet) när man själv inte orkar längre.
Vi har ett vårdsystem där man i många fall verkar behöva vara frisk för att orka vara sjuk.
Jag är en glad, sprallig, drivande och engagerad människa. Brinner för jämställdhet, djurrätt, miljö. Trivs bäst på scen, på hästryggen, eller med en hund i knät, helst med min fantastiska familj nära. Är som mest rofylld när jag får teckna, rita eller måla. Jag har underbara vänner. Är välsignad med nära och kära som stärker och hjälper.
Det här är fortfarande jag - jag har bara mindre tid att vara mig själv när jag mår dåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar