Trött.

Jag är så trött.

De senaste veckorna har jag mått mycket bättre. Jag har klarat av att öva och gå på lektioner (nu när vi haft några igen), även fast jag precis ätit innan. För många är det en självklarhet och ni undrar kanske hur det kan vara något att ens fundera på, men för mig (och de flesta som har IBS eller andra magsjukdomar) har det sen jag var 14 varit ett helvete att ta mig någonstans eller hitta på någonting precis efter jag ätit. Jag brukar ha ca två timmars marginal mellan måltiden och nästa aktivitet. Som ni säkert förstår så fungerar inte det i ett vanligt liv och är otroligt tidskrävande samt ångestfullt. Ångestfullt i den månen att om jag inte hinner äta två timmar innan jag ska på en buss eller ett tåg så sitter jag med panik och väntar på kramper och illamående (om de inte redan kommit dvs). Även fast de just den gången inte kommer så sitter jag och oroar mig i flera timmar och slåss med panikångestattack efter panikångestattack.

Anyhow, det har som sagt varit så himla mycket bättre de senaste veckorna! Woho.

Men så kom mensen igen. För ett och ett halvt år sedan hamnade jag på Sahlgrenska på grund av min menstruation. Kort version: Extrema blödningar som ledde till blodbrist, in på akuten efter klara direktiv från sjukvårdsupplysningen att "Du åker in NU.", två nätter med tabletter och järndropp (på gränsen till att få blodtransfusion), väl hemma kom extrem smärta till följd av bromsmedicin som resulterade i att jag låg skrikande på golvet och blev hänvisad tillbaka till akuten. Dessa extrema blödningar hände även för 3-4 år sedan men då fick jag "bara" järntabletter. När jag berättade om detta för min läkare på Sahlgrenska och nämnde mitt dåvarande blodvärde (ca 75hb, normalt värde ligger runt 120-150hb) så fick jag svaret att hon ger blodtransfusion om man har ett värde under 80hb och vips fick jag ännu ett kvitto på att sjukvården gjort väldigt många tabbar när det gäller mig och min kropp.

Denna gången var det "bara" extrema smärtor, illamående och mina vardagliga magkramper. Igår spenderade jag dagen på toalettgolvet och i min säng i fosterställning, idag har jag fortfarande ont men det är något bättre. Jag är dock fruktansvärt yr och klarar knappt av att gå. Jag äter nästan varje dag en medicin som heter Lergigan mot illamående som även är ångestdämpande, gör en ganska sömnig och fungerar som bra hjälp på kvällarna för mig som har sömnsvårigheter. I och med att jag i samband med mensen även mår illa (som de flesta som lider av svåra menstruationer) så har jag dessa två dygnen tagit lergigan när det varit som värst. En biverkan av denna medicin är som sagt trötthet, eller "dåsighet" som det står i bipacksedeln, men yrsel står inte med och denna svimfärdighet känner jag inte igen från tidigare gånger som jag tagit lergigan på dagtid. Sjukvårdsupplysningen rådde mig än en gång att åka in till Sahlgrenska. Jag avvaktar dock lite och hoppas på att få sova inatt, då sömn har varit en bristvara de senaste nätterna, trots lergiganen.

Än en gång har min syster fått agera läkare och detektiv. Hon hittade för ett tag sedan en sjukdom som heter Endometrios som stämmer bra överens med mina symptom. Den är dessutom såpass vanlig att en av tio kvinnor har den. Som pricken över i:et är den även bra kompis med IBS och ett samban mellan dessa är väldigt vanligt. INGEN läkare har någonsin undersökt mig för denna sjukdom, inte ens nämnt den för mig. Som vanligt är det min familj som får göra jobbet, för att de som egentligen borde undersökt detta för längesedan inte har möjlighet att kommunicera med varandra ifall de inte sitter i samma hus.

Sjukvården har svikit mig löjligt många gånger och jag är så fruktansvärt trött på att känna mig bortglömd av läkare som inte följer upp. För när jag mår riktigt dåligt, oberoende om det är på grund av IBS, magktarr eller mensvärk, så finns det ingen energi över till att kontakta och meddela att "Hej, bara så ni vet så mår jag fortfarande fruktansvärt!".