Men sjukdomen, eller sjukdomarna i mitt fall, är så jävla hänsynslösa. De stormar fram och drar ner allt i sin väg - även relationer. Min familj har ju vart med hela resan och de är dem jag ringer när jag behöver stöd och råd, så de är fantastiskt förstående. Men även där står frustrationen och väntar på första bästa läge, så att alla ska få sin dos av känslan av hjälplöshet. Jag är dock så lyckligt lottad att den frustrationen min familj känner oftast förvandlas till ett "jävlar anamma" och ännu mer stöd.
Vänskapsrelationer däremot (absolut inte alla) - främst lite nyare, några år eller månader gamla - de tar stryk. Ibland väldigt mycket stryk. För när jag mår som värst så har jag ingen som helst energi att värna om en relation, utan ALL kraft går åt att klara av dagen. Om det finns några stunder under dagen då jag mår bättre så går oftast all den tiden åt min familj och/eller min pojkvän. Om jag lyckas boka in en dag/kväll/helg med en vän hemma i Göteborg (eller här i Ljungskile för den delen) så är det ofta som jag måste ställa in på grund av illamående, magont och/eller ångest.
Detta gör att många "nyare" vänskapsrelationer dör ut. Vem orkar vänta på någon som inte ens kan boka in någonting och sedan hålla sig till detta? Någon som inte går att räkna med. Någon som dessutom inte har energin att höra av sig.
Jag förstår verkligen om det inte känns värt att lägga tid på sådana vänner, varken känslomässigt eller tidsmässigt. Men jag vill att du som vän ska veta att bara för att jag inte har kraft att ringa eller ses, betyder inte det att jag inte bryr mig. Det betyder inte att jag inte finns där om du behöver prata. Det betyder dock att jag troligtvis inte har lyckats lista ut detta själv, då jag har fullt upp med att försöka klara dagen, veckan, livet. Det betyder inte heller att jag nedvärderar dina känslor och bekymmer och anser att mina sorger och sjukdomar är mer viktiga. Det betyder bara helt enkelt att jag är bara människa och blir naturligtvis väldigt fokuserad på mina egna problem när jag är på botten. För hur ska jag kunna ta hand om någon annan när jag inte ens klarar av min egen kropp?
Jag står dock fast vid att jag trots allt finns här. Att stötta andra ser jag inte som något negativt eller jobbigt, snarare väldigt givande och motiverande. Det är alltid lättare för mig att kämpa för andra än för mig själv. Rätt sorgligt, kanske, men väldigt sant, och det tror jag är ganska vanligt.
Nu finns det där borta och peppar igen - Ljuset i tunneln. Jag har vart och nosat på hur det känns att kunna träffa vänner igen, hur det känns att må bra. Illamåendet har lugnat sig (det finns fortfarande kvar, men normalläget är mycket stabilare) tillsammans med panikångesten. Magontet har smugit sig tillbaka men håller sig på en hanterbar nivå. Det blev en enorm skillnad när jag gick ner från 3 tabletter Venlafaxin (min nya antidepressiva medicin) om dagen till 1 om dagen. Biverkningarna var ett helvete, och jag blir så förbannad att inte psykiatrikern som skrev ut dessa brydde sig om min IBS. Om han tänkt steget längre så hade han kanske sagt från början att "om du mår för dåligt så kan du minska dosen". Istället blev jag rånad på flera veckor.
Jag också förbannad på att ingen läkare vad jag kan minnas ifrågasatt min förra antidepressiva medicin Fluoxetin. Där är också illamående en vanlig biverkning som kan ha tillkommit de senaste åren ifall medicinen slutat verka. Detta fick jag så klart ta reda på själv genom att fråga min nya psykiatriker ifall det är möjligt att utveckla biverkningar efter flera års medicinering. "Nej, men om medicinen slutat verka med åren så kan biverkningarna ta över istället.". Jaha? Varför har då ingen läkare ifrågasatt denna medicin utan glatt skrivit ut recept efter recept utan att blinka? Min familj och jag sitter nu och funderar på om anledningen till de senaste årens fruktansvärda illamående kan vara min medicinering. SÅ tröttsamt.
Det är lätt att hamna i ett läge där man ser det som normalt att må skit. Även mina nära och kära faller ofta i fällan - "ja men hon mår ju så, det är normalt". Men det ÄR inte normalt att må dåligt i princip varje dag. Det spelar ingen roll på vilket sätt du mår dåligt, om det är fysiskt, psykiskt eller både och. Jag som har turen att vara omringad av fantastiska kämpar och stöttande människor blir så ledsen och orolig för dem som inte har andra som krigar för dem. När vården inte samarbetar och kommunicerar behövs det någon annan som gör det. Om man då är helt själv nere på botten och inte har någon som hjälper en att sakta kämpa sig upp, hur ska man då någonsin hitta ett sätt att leva?
Jag mår bättre nu, och hoppas på att det får hålla i sig. Men min familj och jag är inställda på att inte slappna av helt nu utan istället lägga upp en handlingsplan. Jag ska byta vårdcentral, hitta nya läkare som ser hela mig, som vill lösa både magen och psyket. Inte en sak i taget, för det funkar inte så. Då går det bara runt i en jävligt dålig cirkel.
Nu till något annat!
En positiv sak med att jag spenderat mycket tid på rummet är att jag haft många timmar att döda. Då får jag extra mycket tid för konsten! Tyvärr har övning fått vänta då det inte funnits energi till att ta mig till övningsrummen, vilket är synd (snabb förklaring för er som inte känner mig; jag pluggar jazz på Ljungskile Folkhögskola).
Game of Thrones är så himla bra. Om någon missat det, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar